Hur är min egna tillit?

24 Maj

DEN OMEDVETNA TILLITSFULLHETEN

 Jag minns en episod ur en filmkomedi om en amerikansk familj på resa i Paris. De ville låta sig fotograferas vid en känd fontän och överlämnade kameran till en förbipasserande man som erbjöd sig att stå till tjänst.

  Den glada familjen slet av sig sina ryggsäckar och gympaskor, rullade upp sina byxor och plaskade skrattande ut i vattnet. Varpå mannen sprang sin kos med kameran och allt annat dyrbart som de ägde.

  Pappans min går sent att glömma. Som publik viker man sig av skratt åt hans blåögdhet, samtidigt som det kniper till i hjärtat för att han blev så grundligt lurad.

  Mahatma Gandhi talade om ”den omedvetna tillitsfullheten”. Som han menade är en del av den naturliga ordningen och som tar sitt tydliga uttryck hos barn innan världen förstör den förmågan.

  Det är kanske naivt, men jag blir hellre lurad en gång för mycket än tappar min tillit.  


   Jag brukar ha tillit. fast vi hade köpt flera Stora Röda Böcker till vår grupp. Då var der en man som tog en och sa att han kommer tillbaka och betalar nästa gång. Han kom aldrig tillbaka. Jag tänker så här. Arbetar man i det här programmet, så vill man leva i ärlighet. Att varje gång han tittar i Den Stora Räda boken, om han tillfrisknar, så borde han komma och betala boken. Jag får be AA;s harm bön:
 

 Vi insåg att människor som gjorde oss orätt kanske var själsligen sjuka. Fastän vi inte tyckte om deras symtom och det som dessa symptom ställde till för oss var de liksom vi sjuka. Vi bad Gud hjälpa oss att visa dem samma tolerans, medlidande och tålamod som vi med glädje skulle visa en sjuk vän. När en person sårade oss, sade vi till oss själva:

”Detta är en sjuk människa. På vilket sätt kan jag hjälpa henne eller honom? Gud hjälp mig att inte bli arg. Ske din vilja.”

 

Kommentera här: