Ett nyktert förhållande

 

 

 

                                                                           31 januari

 

   En av svårigheterna som många av oss   stöter på, när alkoholisten släppt flaskan och vänt sig till AA och   nykterheten, är att vi kanske umgås lika sällan som förut. Vad spelar det för   roll om han är ute på en bar eller på ett AA möte, när han ändå aldrig är   hemma?

  Al-Anon kan vara till oändlig hjälp för   oss, för att rätta till denna inställning. Vi lär oss att se den nya   livsstilen i sitt rätta sken: som en möjlighet att frigöra oss från   ansvarskänslan för alkoholisten, och att erkänna och bygga upp de inre   resurser som vår personliga sinnesro vilar på.

 

Dagens påminnelse

 

  Jag bad om nykterhet – nu har den infunnit   sig. Använder jag den för att finna nya anled-ningar till att tycka synd om   mig själv? Skulle jag inte vara lyckligare om jag nu kunde koncentrera mig på   att finna möjligheter att njuta av detta nya liv?

 

”Jag ber om att kunna förstå att anpassningen till det nyktra livet   är lika svårt för alkoholisten som för mig. Låt mig söka det goda i detta nya   liv.”

 
 
Jag är ju själv en alkoholist och fann Al-Anon genom AA, när jag pratade med en vän i gemenskapen som jag hade lånat ut min lägenhet till. Hon föreslog både Al-Anon och ACA möten. Jag vill veta hur det kom sig att jag blev en alkoholist. Ja det här är en smittsam sjukdom. Mins föräldrar drack under hela min uppväxt.
Jag hade ju inget förhållande i början ut av min nykterhet, och jag hade inget stabilt förhållande under tiden jag drack, det var ingen som orkade med mig under den tid som jag drack..
Jag skaffade inte ett stabilt förhållande förens efter ett par års nykterhet. Då jag hade funnit nykterheten genom gemenskapen.

Jag fann gemenskapen innan döden.

 

                                                  30   januari

 

De flesta av oss kommer till   Al-Anon som en sista utväg och söka hjälp. Vi har provat allt annat. Kanske   har vi sett vilken effekt Al-Anon haft på andra. Det verkar ha skett   underverk, och vi vill gärna själva uppleva detta. Sedan förstår vi att det   inte handlar om under – det är ett slags andligt sunt förnuft som vi måste ta   till oss och lära.

  Liksom barnen i första klass börjar vi med   det Första Steget: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra   liv hade blivit ohanterliga.”

  Andra delen av detta steg är lätt att   erkänna, men första delen vill gärna bli tomma ord. Det är svårt för oss att   ge upp och acceptera tanken på att vi, som är så kompetenta och som försöker   att klara av livet tillsammans med en alkoholist, egentligen inte alls vet   hur man gör.

 

Dagens påminnelse

  Det Första Steget måste   läras in och repeteras tills det blir en självklarhet för mig. När jag ger   efter för min invanda impuls att ”ta över” och försöker framtvinga en lösning, är jag åter illa ute. Jag vet att jag   endast kan göra framsteg när jag verkligen tror på och tillämpar det Första   Steget.

 

”Jag ber om befrielse från det kontrollbehov jag har över min   situation. Flerfaldiga gånger har jag bevisat att jag är oförmögen att   kontrollera. Låt mig tro på, uppleva och känna min maktlöshet; då kan jag   åtminstone lära mig att släppa taget och låta Gud ta över.”

 
Jag kom till Al-Anon genom AA, eftersom jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj. Jag har ju syskon som har en här sjukdomen. En del erkänner dem, medans andra förnekar dem. Fast de hamnar på sjukhus jämt och stä- digt. Men ändå har han inte den här sjukdomen.
Jag har ju AA som jag kan be om hjälp för min egen sjukdom, och jag kan inte få någon annan nykter, bara visa hur jag själv har gjort. Jag är glad över att jag har gemenskapen både AA och Al-Anon. e är ju snack om att vi inte ska nämna att vi är alkoholister och går på AA. Men om jag skulle vara aktiv så hade alla vetat vem jag är, för att då vill jag vara framme överallt och göra bort mig jämt och ständigt.

Vill de ha hjälp så kan jag berätta hur jag har gjort!

 

 

                                                        29 januari

 

 

   Visst är jag skyldig att hjälpa andra av   medkänsla och sund medmänsklighet. Men detta innebär inte att uträtta för   andra det som åligger var och en att göra själv. Jag har inte rätt att beröva   någon den utmaning som det innebär att ta sitt eget ansvar. Även om   ömsesidigt beroende är en äkten-skaplig gåva och ett behag, måste var och en   själv bära sin del av bördan. Om jag övertar de förpliktelser familjernas   alkoholist försummar, försvagar jag hans vilja att ta sitt ansvar.

 

Dagens påminnelse

   Hur kan jag bäst hjälpa alkoholisten?   Genom att inte lägga mig i när han hamnar i svårigheter. Jag ska varken   kritisera eller kompensera hans brister utan frigöra mig från dem. Lära mig   att spela min roll och låta honom spela sin. Om han misslyckas är   misslyckandet inte mitt, oavsett vad andra tänker och tycker.

 

”Även om vi är menade för varandra har var och en sina egna   uppgifter. I annat fall skulle någon annans misstag skada mig, och det har   Gud aldrig menat. Likaväl skall min lycka inte vara någon annans ansvar.”

(Marcus Aurelius: Självbetraktelser)

 

 
Nej jag kan aldrig få någon annan alkoholist nykter, om hen inte själv vill. Jag har en bror som ringde i går klockan 22:00 och sa att han låg på intensiven. Jag frågade ""varför då?" Han hade inte en aning, men jag kan förstå, eftersom han bara sitter hemma hos min mamma och bara dricker öl, struntar väl i att äta. Han sköter sig inte alls, men jag kan bara berätta hur jag gjorde för att bli nykter. Om han vill lyssna på det så är det upp till honom. I kväll är det möte i Rågsved, och det är ett öppet möte nere på folkets hus klockan 19:00.