Oj måste börja med att erkänna

I förra medelandet så skrev jag om det nionde steget fast det är Oktober nu och jag ska hålla mig till det tionde steget. Tänkte skriva om mitt steg arbete månadsvis. Fast jag har ju vart slarvig med skrivandet så hoppa ni förlåter mig.

Mitt nionde steg

Ja de första jag bad om ursäkt för mitt betende var mina föräldrar. De har ju lidit väldigt mycket. Min mamma sa att hon förlät mig redan då jag låg på sjukhuset efter misshandeln. Fast jag blev ju aldrig nykter efter det. Jag höll mig nykter i ett år sedan var jag på flaskan igen. Sedan bad jag min far om ursäkt. Han satt med sin nya kvinna och hon berättade att jag hade bett henne fara åt hel...... första gången vi möttes. Hoppsan ja då fick jag ju be henne om uräkt ocks eftersom jag gjorde det i fyllan. Jag hade inget minne ut av det. Sedan bad jag min bror om ursäkt. Det gjorde jag per telefon. Fast det gillar jag inte jag vill stå öga mot öga mot den personen jag ber om ursäkt till. Sedan har jag två andra bröder som jag skulle vilja be om ursäkt till. Fast de är aldrig nyktra när vi träffas så då tycker jag inte det är någon ide att göra det. När de själva har funnit nykterheten så skulle jag mer än gärna be om uräkt för mitt betende i fyllan.

Tionde steget

Denna tanke leder oss fram till Tionde Steget, vilket föreslår, att vi fortsätter att rätta till varje nytt misstag. Vi påbörjade energiskt detta sätt att leva, när vi rensade upp i vårt förflutna. Vi har kommit in i en Andens värd. Vårt nästa steg är att tillväxa i förståelse och effektivitet. Detta är ingenting som kan hända över en natt. Det ska fortsätta hela vår livstid. Fortsätt att vakta på själviskhet, oärlighet, att tycka illa om människor (resentment) och rädsla. (Steg 4) När dessa känslor sticker upp huvudet, ber vi genast Gud avlägsna dem. (Steg 6, 7) Vi diskuterar dem omedelbart med någon och ber om förståelse (låtelse), så snart som möjligt, om vi gjort någon illa. (Steg 9) Sedan vänder vi resolut tankarna mot någon vi kan hjälpa. Kärlek och tolerans mot andra är vårt lösenord.

Se även sidan 68: Vi kan inte hjälpa alla människor, men Gud kommer i alla fall att visa oss, hur vi med vänlighet och tolerans kan se på var och en av dem.

Se även sidan 92: Vi är noga med att aldrig visa intolerans mot drickandet i största allmänhet. Erfarenheten visar att ett sådant ställningstagande inte är till hjälp för någon. Varje ny alkoholist är uppmärksam på denna anda bland oss och känner sig oerhört befriad, när han finner att vi inte bränner någon på bål. En anda av intolerans kan avskräcka alkoholister, vilkas liv kunde ha räddats, om det inte hade varit för sådana dumheters skull. Vi skulle inte ens göra någon nytta för måttlighetsdrickandet, för inte en drinkare på tusen tycker om att bli tillrättavisad av en som hatar alkohol.

Se även sidan 98: En annan av våra erfarenheter är att du aldrig ska försöka att tala om för honom vad han bör göra åt sitt drickande. Om han får intrycket att du tjatar och är en glädjedödare, är dina utsikter att uträtta något nyttigt lika med noll. Han kan använda det som en ursäkt att dricka mera.

Och vi finner att vi har slutat att kämpa mot allting och mot alla - och till och med mot alkohol. För nu har vi återfått förståndet.

Se även sidan 60: På det sättet blev vår väns grundsten (cornerstone= hörnsten) infogad på sin plats. Inga senare händelser har kunnat rubba den. Hans alkoholproblem försvann. Samma natt, för åratal sedan, försvann det. Med undantag av några korta ögonblick av frestelse har tanken på att dricka inte kommit tillbaka, och vid sådana tillfällen av frestelse har han enbart känt avsmak. Han kan inte dricka även om han skulle vilja. Gud hade gett honom tillbaka hans förstånd. (Steg 2)

Vi blir sällan intresserade av sprit igen, vi ryggar tillbaka för den som för en eldslåga. Vi reagerar sunt och normalt och vi ska upptäcka, att detta har hänt automatiskt. Vi inser att denna vår nya inställning till alkohol har vi fått utan någon som helst tanke eller ansträngning från vår sida. Den bara kommer. Detta är ett mirakel. Vi kämpar inte för det, inte heller undviker vi frestelser. Vi känner oss som om vi blivit placerade i en fullkomligt säker och skyddad ställning. Vi har inte ens avsvurit oss något. Vi är inte tvärsäkra och inte heller rädda. Detta är vår erfarenhet. Detta är det sätt på vilket vi handlar så länge som vi fortsätter på den inslagna andliga vägen.

Det är inte lätt att ge upp, när det gäller det andliga handlingsprogrammet och att vila på sina lagrar. Vi kommer med all säkerhet att råka ut för bekymmer, om vi gör det, för alkohol är ren lömsk fiende. Vi är inte botade mot alkoholismen! Vad vi verkligen har att göra är att dagligen med hjälp av våra andliga resurser uppskjuta drickandet. Varje dag är en dag, då vi måste föra in Guds vilja i allt vårt handlande. "Hur skall jag bäst tjäna Dig - må Din vilja ske." Detta är tankar som alltid måste följa oss. Vi kan öva upp vår viljestyrka enligt denna linje så långt vi önskar. Det är rätt sätt att använda viljan.

Om viljan se även Stora Boken sidan 25, 28, 38, 50, (12 + 12 sid 17, 39)

Mycket har redan sagts om att få styrka, inspiration och ledning från Honom, som besitter all kunskap och kraft. Om vi noggrant följt direktiven, har vi börjat känna Hans Ande genomströmma oss. I viss utsträckning har vi blivit Gudsmedvetna. Vi har börjat utveckla det viktiga sjätte sinnet. Men vi måste gå vidare och det innebär mer aktivitet.

Vi alkoholister har mer än de flesta lidit av att känna harm och förbittring. Det hade ingen betydelse om känslorna var "berättigade" eller ej. Ett lynnesutbrott kunde förstöra en hel dag. Ett långvarigt missnöje kunde nästan lamslå oss. Vi hade också svårt att skilja på "berättigad" ilska och oberättigad. Vår egen ilska framstod alltid som berättigad. Sådant som mera balanserade människor ibland kan kosta på sig kunde länge och väl hålla oss i ett känslomässigt spänningstillstånd. Denna emotionella "torrfylla" förde oss ofta direkt till flaskan, sak samma med andra slags störningar - svartsjuka, avund, självömkan eller sårad stolthet. (12+12 sid 63)

Så till exempel uttalade vi "konstruktiv kritik" mot någon som förtjänade den - men vårt verkliga motiv var att dra längsta strået i en meningslös debatt. Eller så inbillade vi oss att vi hjälpte andra att bättre förstå en icke närvarande person - men det verkliga motivet var att få känna överlägsenhet genom att göra bort honom. Ibland sårade vi dem som stod oss nära därför att de "behövde en läxa". I själva verket ville vi straffa dem.

(12+12 sidan 66)