Ett försök att översätta boken efter tårarna

19 mars

  Joan och Richard, som vi först träffade i kapitel 1, ombads var och en att fylla i en förlusthistorik under sina första sessioner i terapi. De ritade en tidslinje över ett stort papper, med "födelse" i slutet och hans eller hennes nuvarande ålder i den andra. De dokumenterade sina förluster längs linjen, såväl som de åldrar då dessa förluster inträffade. Tidiga förluster, förklarades det, var inte bara förluster av människor i deras liv, utan också förluster av barndomsupplevelser, leksaker, husdjur, speciella tillfällen, omvårdnad, barndomsvänner, oförskämdhet eller säkerhet. I en annan färg ombads de markera när de trodde att de "tappade sin röst", vilket betyder att de inte får tala sanning om verkligheten i livet i sina dysfunktionella familjer. I en annan färg ombads de markera vid vilken ålder de trodde att de började tappa uttrycket av en känsla. I en tredje färg markerade de åldern då deras egna missbruk och/eller tvångshandlingar började och satte ytterligare ett märke i samma färg för deras tillfrisknande.

 Richard och Joan kunde bekräfta förluster som de ursprungligen minimerade. Var och en var förvånad över antalet förluster som upplevdes under barndomen och tonåren, och var och en var förvånad över de känslor av sorg och ilska som började dyka upp. För Joan och Richard var detta det första erkännandet av konsekvenserna av att växa upp i en beroendefamilj.

 När vi arbetar med Vuxna barn i terapi ber vi dem ta in bilder på sig själva från tidig barndom till tonåren att använda när vi tillsammans bearbetar deras tidslinje. Om de inte har några bilder på dem, ombeds de att klippa ut bilder från en tidning som de tror liknar dem själva genom dessa tider. När vi granskar förlusterna de upplevt och noterar dem på tidslinjen, tittar vi också på deras bilder vid varje förlusts ålder

 Joan mindes med förvåning att hon bara var fem när hon först insåg att det inte fanns någon jultomte. Hon hade väckts ungefär klockan 03.00 på juldagsmorgonen av hennes föräldrar som bråkade om att montera sin yngre brors trehjuling. Hennes pappa var berusad och låg bredvid den delvis monterade trehjulingen med en skiftnyckel i handen. Hennes mamma skrek mot hans slappa, avsvimmade kropp.


   Det här är min översättning ut av en bok som heter After the Tears som jag försöker att översätta med hjälp ut av Google Translater. Allt för att öva upp min engelska och att förstå hur jag har blivit så som jag har blivit. jag har aldrig vart på behandling för mitt vuxna barn. Jag har bara vart på ett par behandlingar, för min egna alkoholism. Själv nyktrade jag till 1997. Min pappa som var en periodare slutade 2000 och levde sina tolv sista år i nykterhet. Mamma var en storkonsument, även hon är borta i mitt liv. Jag är själv och får ta hand om mitt egna innre barn. Det gör jag med hjälp ut av ACA och att Stärka min återhämntning. Där jag skriver om ursäkter. Jag kommer ihåg alla bråk mellan min mamma och pappa. Det blev aldrig något fysiskt våld mellan mina föräldrar och det blev bara ett verbalt våld.
 
Jag har nästan förlorat mitt liv på grund ut av konsekvenserna ut av mitt egna missbruk. Nu ska jag bege mig till arbetet.