Hoppas att jag har betytt något

Var morgon ny. 31 januari.

 

Kvinnan får inte bara acceptera, hon måste utmana. Hon får inte låta sig skrämmas av det som har byggts upp runt omkring henne, hon måste hysa aktning för den kvinna inom henne, som kämpar för att få komma fram.

 

Viljan att mogna, att ha en plats i sina vänners liv, att veta att man har betytt något för andra, den är sund och nödvändig om man ska känna sig som en helgjuten människa. Driften att gå vidare, att ta itu med gamla problem på ett nytt sätt, den har skänkts oss av Gud.
Meningen med vårt liv hittar vi om vi följer den vägvisare som leder oss mot nya horisonter, kanske nya vänner, kanske till och med nya platser. Den vägvisaren kan vi lita på. Den kan vi hysa aktning för. Den kommer inte att leda oss på villovägar, under förutsättning att vi inte försöker leda den. Alla har vi något att ge här i livet.
I åratal har många av oss bromsat denna inre drift av rädsla, men som tur är har den inte övergivit oss. Att vara människa är att bära på en ständig önskan att bli något mer än man är. Rädslan dyker upp ibland, men för var gång vi lyckas övervinna den känner vi framgångens sötma. Vi vet att det finns en mening med vårt liv.

 

Behovet att utvecklas, att förändras, att påverka omvärlden, det tillhör det som Gud vill med oss. Jag ska lyssna på denna drift, jag ska låta den vägleda mig.



Jag är ju en man fast även jag måste acceptera och utmana mig själv för att växa. Jag längre kanske jag inte blir fast mentalt kan jag växa. Även jag har en kvinnlig del inom mig fast jag älskar kvinnorna. Funderar på att skapa en grupp på FB som ska heta jag duger som jag är. Jag är nöjd med mig själv. Jag har kämpat mig fram till ett något så när normalt liv.

Klart att även jag vill mogna mer mentalt. Jag förlorade så mycket genom att ha supit i hela min uppväxt och misshandeln jag råkade ut för på grund ut av mitt supande. Jag vill ju gå vidare och se på mina gamla problem, fast jag har fortfarande problem att ta itu med mina saker och ting. Så jag får be min gud så som jag ser honom att ge mig styrka att klara av denna dag.
Jag måste följa den leden som Gud har stakat ut åt mig och inte försöka hitta en massa kryphål och andra vägar. För vissa genvägar kan ju bli senvägar i stället. Ja jag har ju mycket rädsla i mig och när jag har övervunnit den så har jag växt en liten smula.

Ja i dag så vill jag utvecklas och finna nya möjligheter. Det är skönt att leva.

 

Försöker att undvika konflikter

Var morgon ny. 30 januari.

 

Lyckligtvis är psykoanalys inte enda sättet att lösa inre konflikter. Livet självt är en mycket effektivare terapeut.

 

Tidens gång i förening med ett öppet sinne för de goda råd vi snappar upp under samtalen med andra, kan hjälpa oss att klara oss ur plågsamma situationer. Livet består av både ebb och flod, toppar och dalar, strider och vilostunder. Vad vi alltför sällan inser är att det är tack vare striderna som vi kan få de sköna stunderna.
Konflikter är till för att man ska dra lärdom av dem. Vi kan lära oss att leva med dem, kämpa oss igenom dem, lära oss att uppskatta dem som en väg att mogna och bli bättre människor. Det är en skön känsla att ha funnit trygghet hos varandra och hos den högre makt, som om vi själva bara tillåter det, kan visa oss vägen till vårt mål.
Livet blir aldrig fritt från konflikter – och det ska det heller inte vara. Genom våra erfarenheter lär vi oss att bli mer medvetna. Vi kan uppleva den glädje som finns bakom konflikten. Vi kan hjälpa varandra att komma ihåg att de sköna stunderna är en följd av tidigare, smärtsamma stunder, som vi har glömt.

Allt som sker, allt som vi är med om är sammanlänkat.

 

 Den livets stig jag vandrar, ensam och tillsammans med andra, leder mig mot ljusare tider. Jag ska hålla mig till den stigen. Det är den rätta för mig.



När jag var på min första behandling så var det en slags psykoanalytisk behandling. Jag skulle finna barnet inom mig, att det var där det gick snett. Det kan säkert stämma, vi skulle gå ut i skogen och skrika till och med att slå med pinnar på träd. Fast jag var bara där i ett par veckor och började arbeta igen på ett nytt jobb som jag fortfarande jobbar kvar på.

Ja jag blev ju vald till GSR i min gamla hemma grupp som jag har vart GSR förut i. Fast nu är vi bara en kärna på fyra stycken som går där. Så vi skulle behöva fler som kom dit på möte som vi har i Rågsveds folketshus varje onsdag klockan sju. Vi har öppna möten varje möte så alla som vill veta om de kan ha problem med alkohol.
Ja jag försöker undvika konflikter, jag är en konflikt rädd människa. Fast konflikter måste jag ändå ha ibland. Jag vet att i en hemma grupp som jag har haft som bytte namn till sitt namn som de hade från början. Men jag tyckte att det nya namnet var bättre. Fast jag fick gå med på vad majoriteten sa. Jag tycker det är så härligt att gå på möten och höra på delningar som kan hjälpa mig att gå vidare i min nykterhet.

Ja jag vill gå på min stig och undvika de allt för djupa dalarna.

Jag måste ta mitt egna ansvar

Var morgon ny. 29 januari.

 

”Jag kan inte hjälpa det…” säger vi alla när vi inte vill anstränga oss.

 

Ansvarslöst uppträdande är vi inte ovana vid. Passivitet är lika vanligt. Förr brukade vi avsvärja oss allt ansvar för att slippa få skulden. Vi har lärt oss att det också hindrade oss från att känna att vi var något värda, från att göra något av vår begåvning, från att uppleva glädjen av att ha åstadkommit något.


Rädslan för att misslyckas har gjort att vi inte velat ta på oss något ansvar. Vi kan fortfarande vara rädda för att misslyckas, men det finns ett motgift. Man kan inte misslyckas om man har överlämnat sitt liv till en högre makt. Då visar den oss vägen. Våra medresenärer hjälper oss till rätta på vår färd.

 

Jag har valt bättringsvägen. Jag har redan sagt: ”Jag kan hjälpa det.” Jag ska ta ansvar för mitt liv i dag.



Ja jag vet att jag har stora problem med mycket och det är ju mycket jag kan göra åt fast jag är fortfarande en liten man som har stora problem.

I dag kan jag ta ansvar i alla fall bättre på det i dag fast jag har fortfarande problem med mycket och det beror nog mycket på min egen rädsla att jag ska misslyckas. Jag är fortfarande rädd att misslyckas med det jag företar mig. Jag kan inte misslyckas med något om jag inte gör något. Jag måste våga göra nya saker. Kommer ihåg hur det var när jag ledde ett AA möte första gången. Jag trodde att jag skulle göra bort mig. Att jag skulle misslyckas. Då sa min dåvarande sponsor att jag aldrig kan misslyckas med ett möte utan att det kanske blir något annorlunda möte. Då vågade jag att leda mötet och jag har lett många möten efter det.

Ja i dag kan jag ansvara för mitt egna liv och hoppas att jag kan hjälpa någon annan att finna sin nykterhet.