Jag är självisk!

 

 

 

                                                                      30 april

 

    Det sägs att själviska motiv styr alla   våra handlingar. Medlemmarna i AA tillstår öppet att deras program är   själviskt. Det är även vårt program.

   Vi vet att genom att visa vägen till   Al-Anon för dem som är i behov av programmet – som behöver uppmuntran, tröst   och personligt stöd – växer vi själva i styrka och mänsklig kvalité. Så   fungerar själviskhet konstruktivt.

   Det är på tiden att vi   förändrar vår inställning till detta mycket misstolkade ord. Den ädlaste   formen av själviskhet är, när vi kan ge av oss själva på ett sådant sätt, att   vi för egen del växer i förstålelse och tillit. Den rikaste belöningen få vi   när vi hjälper andra utan tanke på egen vinning.

 

Dagens påminnelse

  Det värdefullaste vi lär av Al-Anon –   programmet är att vi får ingenting om vi inte själva är beredda att ge. Denna   sanning gäller i livets alla skiften.

   De som inte är villiga att tjäna gruppen   och som tvekar inför att dela med sig till dem som behöver hjälp, riskerar   att råka ut för frustrationer när de ska lösa sina egna problem.

 

”… Och det finns andra som äger lite och ger allt. De tror på livet   och dess överflöd och deras kista är aldrig tom.”

(Kahlil Gibran:Profeten’)

 
 
Ja jag vet att jag måste tänka på mig själv, när det gäller alkoholen. Jag kan inte dricka som andra, så då undviker jag det för andras skull. Jag kom till Al-Anon genom AA, eftersom jag är uppväxt med ett alkohol missbruk. Jag är nu nykter för min egen skull till stor glädje för många andra. Nu är det sista tidiga morgonen på någon vecka, eftersom jag ska opereras på måndag, och blir sjukskriven i en vecka. Jag är så nervös inför operationen.

Be sig själv om ursäkt

 

                                                     29 april

 

     En stunds meditation över ordet förlåt kan kasta ett ganska oväntat   ljus över vår förståelse av ordet.

   Vi uppmanas att förlåta dem som sårat oss.   Men om vi inte först dömt och fördömt, hade vi inte haft anledning att   förlåta. Det är snarare oss själva vi borde förlåta för att vi varit   fördömande.

   I Lukasevangeliet står skrivet: ”Döm inte,   så skall ni inte bli dömda.” Om vi dömer – oavsett hur stor skada som   orsakats eller hur beräknande handlingen varit – gör vi fel. Om vi följer detta   tankespår till sin logiska slutsats, ser vi att vi endast har anledning att   förlåta oss själva. Genom att göra detta förlåter vi automatiskt den person   vars handlingar vi har fördömt.

 

Dagens påminnelse

 

   Det dubbla kärleksbudet:   ”Du skall älska din nästa som dig själv” förklarar för mig att jag först   måste sluta fred med mig själv, innan jag kan lära mig att älska någon annan.   Jag måste ständigt påminna mig om att jag inte kan känna till de   bakomliggande motiven och förutsättningarna för en annan människas handlande.   För min egen del måste jag acceptera dessa omständigheter som det är. En   viktig ingrediens i det accepterandet är en kärleksfull tolerans.

 

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.”

(Luk 23:34)

”Förlåt mig för att jag dömt och hämnats Och hjälp mig att förlåta   mig själv. Jag förstår att det är grundförutsättningen för att jag ska kunna   uppleva andlig trygghet.”

 
 
 
 
 
Ja jag måste förlåta mig själv innan jag kan förlåta andra. Om någon tränger sig före mig i kön, så kan hen ha mer bråttom än vad jag själv har. Kanske ska hen till en svårt sjuk mamma som ligger för döden, eller så kanske hen bara ska till arbetet. hen kanske jämt kommer försent till jobbet och är på väg att få sparken. Ja jag kan aldrig veta varför någon tränger sig före. Fast även jag kan bli lite ledsen eller sur om jag blir illa bemött ut av någon annan. Men för den skull så ska det inte gå ut över någon annan. Tyvärr så kan min fästmö få kritik om jag har haft en dålig dag. Det är svårt när jag är stressad eller själv har blivit kränkt. Jag måste se på mig själv först innan jag harmas över andra.

Har inga större problem längre.

 

                                                        28 april

 

  Har jag det mod som krävs för att se och   erkänna de problem i mitt liv som förorsakats av alkoholism? Kan jag förstå   att min situation inte är helt   hopplös och att jag är kapabel att för-bättra den? Förmår jag vara glad även   om allt tycks hopplöst? Svaret skulle kunna   vara JA, om jag vägrade ta på mig de skyldigheter som är alkoholistens och   överlät dem åt honom, oavsett konsekvenserna. Jag skulle kunna övervinna   känslan av hopplöshet genom att få upp ögonen för de problem som andra   människor lever med, ofta mycket värre än mina. Jag skulle kunna få en   ljusare syn på livet om jag inte alltid tyckte synd om mig själv. Bakom   känslan av hopplöshet döljer sig ofta självömkan.

 

Dagens påminnelse

  Jag ska genomföra tre förändringar som jag   hädanefter ska efterleva:

1)        Jag ska sluta agera stöttepelare åt alkoholisten.

2)        Jag ska sluta koncentrera mig på det smärtsamma i   tillvaron och i stället söka det positiva.

3)        Jag ska komma ihåg att självrespekt kan göra mig fri   från mitt behov av att känna medömkan, och låta andra slippa ifrån att behöva   tycka synd om mig.

 

”… i stillhet och förtrolighet skall vår styrka vara …”

*(Book of Common Prayer)

 

*Engelska Kyrkans bön- och ritualbok.

 
 
Har ju ingen alkoholist i min närmaste närhet, Fast jag själv har sjukdomen, men är nykter sedan 1997. Jag har själv inga problem med min egna alkohol bekymmer längre. Fast jag vet att om jag bara tar ett glas så skulle problemen komma tillbaka. Jag tänkte vara på min vakt så att jag inte faller dit igen. I kväll är det Al-Anon vuxna barn klockan 19:00 i Farsta kyrka. I dag har jag inget problem med min sjukdom. Jag ska fortsätta att tänka positivt, för jag vet att jag duger så som jag är.