fredlig

 

 

 Att bryta igenom förnekelse för vuxna barn från beroendefamiljer är inte bara processen att erkänna svårigheter i deras nuvarande liv, utan också att erkänna existensen av det rädda barn de brukade vara. Ett vuxet barn påpekade att han verkligen började sorgeprocessen i terapin när han visualiserade ett litet barn inom sig själv. Han beskrev det "som om en del av mig var frusen." Han kände inte smärtan av barnet inombords eller hade tydliga minnen av de trauman han gick igenom som barn i en beroendefamilj. Han hade bara en känsla av fruset tillstånd. Han erkände existensen av en del av sig själv för första gången.

 Processen att komma ut ur förnekelse och läka det förflutnas sår innebär att validera existensen av det skadade barnet, erkänna effekterna av att leva i en beroendefamilj, uppleva smärtan av det ursprungliga kumulativa traumat utan att känna sig hjälplös, få en förståelse för hur det förflutna påverkar nuet och inse att hjälplöshet och sårbarhet tillhör det förflutna.

 Det är viktigt att förstå hur barnets känslor blir "inkapslade i is" i första hand. Låt oss föreställa oss att se en liten femårig flicka på väg till dagis för första gången. Hon är blyg och tårögd, rädd och upprymd. Vi ser henne lämna dörren till sitt hus. Hon ber sin mamma att följa med henne och gråter för att hon är rädd. Hennes mamma blir mer och mer frustrerad över sin dotters gråt och hon säger till den lilla flickan: "Du beter dig som en bebis. Du är en stor tjej nu och stora flickor gråter inte och de behöver inte sina mammor för att ta dem till skolan." Den lilla flickan fortsätter att gråta men börjar bli generad över sina tårar. Mamman blir arg och skriker, "Kan du inte se att jag har fullt upp med din bror och din pappa är sjuk? Du gör mig så arg!" Med det stänger hennes mamma dörren och den lilla flickan tar ett djupt andetag, torkar ögonen och börjar gå till skolan. Barnet är rädd för sin första dag i skolan, och hennes tårar är en normal, hälsosam reaktion. Efter mammans reaktion blir barnet mer rädd för sin mammas ogillande och ilska än hon är för sin egen rädsla. Hon är fast besluten att plåga sin mammas godkännande och vara en "stor tjej", så hon tar bort sin rädsla.

---

  Jag har vart dålig på att uppdatera min blogg eftertararna.se. Jag har ju så många bloggar. Fast dem viktigaste är denna morgon blogg och även min blogg Stärka min Återhämntning. Jag skulle behöva se över även denna blogg. Så att jag kommer ifatt. Ja jag försöker att komma ihåg all min rädsla som jag hade för det okända. Jag får upp ett minne om en gång som min halv bror skulle till koll på Gotland. Jag grät så mycket, vi stod på ett däck på Gotlandsfärjan. Jag stortjöt, mamma och brorsan trodde at det var för att brorsan skulle i väg, men saken var att jag stod på det varma däcket på båten barfota. Jag minns att jag inte fick dem att förstå att det brände på fötterna.

 Jag minns också alla de gånger som mina föräldrar sa att jag som var en så stor pojke inte skulle gråta. Eller att mina halv bröder slog mig, och om jag grät så fick jag ännu mera stryk. Ja jag behöver verkligen gå igenom all det trauma som jag var med om som barn. Det får jag ta hjälp ut av att arbeta i ACA programmet. Var på ett bra mans möte igår. Jag skulle behöva gå på fler ACA möten. Jag har i alla fall min hemma grupp i Rågsveds folkets hus på söndagar klockan 12:30 i Rågsveds Folkets hus.