fredlig

 

 

15 juni   ”Många har fällts av svärdseggen, men fler har fällts av tungan.” Detta citat riktar uppmärksamheten mot ett vapen som många av oss har använt: sarkasmen. Den vassa anmärkningen, den insinuanta antydan, den hånfulla piken. Jag hade inte blivit vidare stolt om jag kunde se mig själv när jag yttrade dessa verbala angrepp. Så varför göra det alls? När jag är arg eller frustrerad kan jag få ett ögonblicks tillfredsställelse över att ha satt en fullträff, men ger sarkasm mig vad jag verkligen önskar? Hjälper mig angreppet på någon annan att lösa problemen mellan oss? Är det verkligen så här jag vill uppträda? Naturligtvis inte. Ibland känner jag mig hjälplös och arg. När det händer, kan jag prova att ringa en Al-Alanon – vän eller gå på möte där jag kan få lite perspektiv. Jag kan skriva ner varje elakt ord jag vill säga och sedan läsa upp dem för min sponsor. Ibland känns det bra att få ur sig det, men jag behöver göra det på rätt sätt och utan att skada andra. Efteråt är jag bättre i stånd att uppföra mig konstruktivt och kommunicera på ett sätt jag kan vara stolt över.   Dagens påminnelse De flesta av oss bär på mer än vår beskärda del av skam. Jag ska inte förvärra detta genom att använda grymma, kvicka ord för att förödmjuka en medmänniska. Gör jag det, skämmer jag ut mig.   ”… alla i en alkoholistfamilj behöver och förtjänar extra omtanke och kärlek.” Leva med en nykter alkoholist

 Ja jag är uppväxt med sarkasm och hårda ord. Då är det svårt att själv inte använda dem. Men jag lever inte ihop med någon alkoholist, utan är själv en nykter sådan. Som tur är så ska jag på möte i kväll i den gemenskap som hjälper mig att inte börja dricka igen. Vi var ju flera som växte upp i den familjen som jag växte upp i. Jag kan inte uttala mig om det är någon mer som tog skada ut av det. Fast en ut av oss dog i konsekvenserna ut av ett missbruk. De andra bröderna får själv avgöra om de har haft problem på grund av uppväxten.

Jag hade aldrig börjat dricka alkohol, om jag inte hade haft någon tillgång till det. Om jag inte hade sett att mina föräldrar dricka och ha roligt. Fast jag såg ju även alla bråk med hårda ord. Jag växte upp i alla fall utan våld. Jag blev aldrig slagen ut av varken mamma eller pappa. Klart att mamma slog mig på rumpan när jag var liten. Jag fick smisk på skjärten. 

En gång så smiskade hon mig på rumpan och sa sedan: Nu är det stora röda handflator på din rumpa. Jag snyftade och sa: Nästa gång du ska slå mig, så kan du inte slå mig på magen så att jag också får se! Fast jag vet inte om jag tog en så stor skada ut av det. Det kanske jag gjorde. Har ju inga egna barn, så jag har aldrig slagit ett barn. Jag har jobbat med barn, men jag skulle aldrig kunna skada dem.

I dag så blir det skrivar kurs och till kvällen, så blir det möte i min hemma grupp. I den gemenskapen som får mig att inte börja dricka igen.