fredlig

Var morgon ny. 29 januari.   ”Jag kan inte hjälpa det…” säger vi alla när vi inte vill anstränga oss.   Ansvarslöst uppträdande är vi inte ovana vid. Passivitet är lika vanligt. Förr brukade vi avsvärja oss allt ansvar för att slippa få skulden. Vi har lärt oss att det också hindrade oss från att känna att vi var något värda, från att göra något av vår begåvning, från att uppleva glädjen av att ha åstadkommit något. Rädslan för att misslyckas har gjort att vi inte velat ta på oss något ansvar. Vi kan fortfarande vara rädda för att misslyckas, men det finns ett motgift. Man kan inte misslyckas om man har överlämnat sitt liv till en högre makt. Då visar den oss vägen. Våra medresenärer hjälper oss till rätta på vår färd.   Jag har valt bättringsvägen. Jag har redan sagt: ”Jag kan hjälpa det.” Jag ska ta ansvar för mitt liv i dag.

Ja jag vet att jag har stora problem med mycket och det är ju mycket jag kan göra åt fast jag är fortfarande en liten man som har stora problem.

I dag kan jag ta ansvar i alla fall bättre på det i dag fast jag har fortfarande problem med mycket och det beror nog mycket på min egen rädsla att jag ska misslyckas. Jag är fortfarande rädd att misslyckas med det jag företar mig. Jag kan inte misslyckas med något om jag inte gör något. Jag måste våga göra nya saker. Kommer ihåg hur det var när jag ledde ett AA möte första gången. Jag trodde att jag skulle göra bort mig. Att jag skulle misslyckas. Då sa min dåvarande sponsor att jag aldrig kan misslyckas med ett möte utan att det kanske blir något annorlunda möte. Då vågade jag att leda mötet och jag har lett många möten efter det.

Ja i dag kan jag ansvara för mitt egna liv och hoppas att jag kan hjälpa någon annan att finna sin nykterhet.