fredlig

31 juli

  Kärleken är ingen gråsten som bara finns. Den är en tegelsten, den måste skapas om och om igen.

Ursula K. LeGuin

 Vi vill bli älskade, vi vill bli omfamnade, vi vill bli smekta. Vi vill bli uppskattade. Och vi vill känna att man lyssnar på oss. Våra vänner, vår livskamrat, våra barn vill få detsamma av oss. En trädgård behöver sol, den behöver vattnas och rensas – på samma sätt behöver kärleken omvårdnad. Om vi ska bli friska och sunda, helgjutna människor, behöver vi öm omvårdnad. Och vi behöver ge andra det vi får av dem. De som vi vårdar oss om, kommer att välsigna oss.

 Kärleken är dynamisk, inte statisk. Den är ständigt stadd i förändring och den förändrar dem som omsluts av den. Alltsedan vi har fått lära oss att dela med oss av oss själva, att öppet visa våra känslor, har vi alla förändrats. Och genom att finnas till har vi förändrat andra. Vi har lärt oss att ta emot kärlek och att ge kärlek. Men framför allt har vi lärt oss att vi är värda kärlek.

Jag ska iaktta mina medmänniskor i dag och tänka på att både de och jag har kärleken att tacka för de framsteg vi har gjort. Jag ska öppna mig för dem. Jag kan göra kärleken ny igen.

Jag kan känna att jag kan vara dålig på att visa min kärlek. Mycket beror på att jag fick lite kärlek som barn. Fast det är klart att jag fick kärlek. Men mamma berättade för mig att hon hade vart dålig på att ge sina barn kramar och pussar. Det var eftersom hon själv inte hade fått så mycket sådant av sina föräldrar. Då var min morfar och mormor absolutister. Men även min morfar var ett vuxet barn. Den här sjukdomen går i från generation till generation. Fast jag är ju den sista i min generation. Jag har ju tyvärr inga barn. Det är jag  väldigt sorglig över. Fast jag vill ge kärlek till mina medmänniskor. Jag hoppas att mina medmänniskor kan se det.