fredlig

Efter ”smekmånaden”

För de flesta av oss är de första åren i AA något av en smekmånad. Det finns ett nytt och starkt skäl att fortsätta leva, ett rikt tillskott av glädjerik aktivitet. Vi har under en tid annat att tänka på än vardagsbekymren. Allt detta är bara bra.

Men när smekmånaden har klingat ut är vi tvungna att ta itu med de dagliga problemen igen, som alla andra människor. Det är då prövningen börjar. Kanske har vi blivit förbigångna i AA-gruppen. Kanske möter vi ökade svårigheter i hemmet eller i världen utanför. Då återkommer de gamla beteendemönstren. Vår förmåga att känna igen och handskas med dem avslöjar hur stora framsteg vi egentligen har gjort.

<<<     >>>

De kloka har alltid vetat att ingen kan göra särskilt mycket av sitt liv förrän självrannsakan har blivit en regelbunden vana, förrän man kan erkänna och acceptera resultatet och förrän man lugnt och uthålligt försöker rätta till det som är fel.

BREV, 1954 RESP. TOLV OCH TOLV, s 77

---

Ja i början ut av min nykterhet, som var för många år sedan. Jag hade ju vart i AA för många år innan jag jag riktigt nyktrat till. Jag vet att i början ut av min nykterhet så var det bra att gå på många möten. Jag har inte själv gjort det som jag har hört många som nyktrar till ha gjort. 90 möten i 90 dagar. Det går att gå det här i Stockholm. Men jag har aldrig gjort det. Jag hade en hemma grupp som jag gick till i Rågsved där jag bodde då 1997 när jag slutade att dricka.

Jag ska gå till den gruppen som jag blev nykter i även i dag. Rågsveds gruppen har ett öppet möte i dag. Då kommer vi att läsa i från "Dagliga reflektioner" och även ett litet stycke ur boken "Som Bill ser det." Mötet börjar klockan 13:00 i Rågsveds folkets hus. Det är ett öppet möte som de som vill veta om vad som händer och vad det  talas om. 

 

Ja jag lärde mig i början ut av min nykterhet att jag bara behövde ta en dag i taget. Dagarna i min nykterhet blir mer och mer dagarna blir veckor och veckorna blir månader som till slut blir år. För mig har det nu blivit över tjugo år. Fast jag vet att om jag slutar att gå på möten, så kommer flaskan komma närmare och närmare. Därför får jag inte glömma det hemska som det var under mitt sista år i alkoholismens järngrepp. Då höll jag på att förlora allt.

Nu måste jag dela med mig ut av det jag har lärt mig i min nykterhet. Att jag fortfarande behöver gå på möten, fast i dag går jag för att det är roligt och förhoppningsvis så kommer det någon som precis ha skruvat på korken och har slutat att dricka. Hen kan berätta hur hen mår i sin tidigaste nykterhet och på minna mig hur det var i början ut av min nykterhet.