Våga misslyckas
17 april
Jag klarar av allt det jag känner till. Det är det okända som skrämmer mig.
– Frances Newton
Fruktan för det okända, som brukar kallas diffus ångest, råkar vi ut för ibland. Men det behöver vi inte göra. Vårt problem ger oss styrka närhelst vi behöver, och tron förjagar all vår fruktan. Det heter ju att där det finns tro, där finns det ingen rädsla.
Vissa dagar – ganska många – känner vi oss starka, vi står i kontakt med Gud, vi klarar av allting. Andra dagar är vi fyllda av ångest och det känns som om tron övergivit oss. Det finns en enkel lösning: vi kan gå till en god vän. Om vi tar oss an vår väns bekymmer, får vi kontakt med Gud.
Om vi istället för att gå upp i vår egoistiska ångest ägnar oss åt en annan människas bekymmer, ger det oss perspektiv på vårt eget liv. Och vi får tillfälle att låta Gud verka genom oss. Vi styrks i vår egen tro när vi går Guds ärenden och hjälper en vän i nöd. Det som skrämt oss blir mindre viktigt ju större vår närhet till människorna omkring oss är.
När jag kommer någon nära, kommer Gud mig nära.
Min stora rädsla ligger i att misslyckas. Att jag ska göra fel och att människor ska tycka att jag är misslyckad. Fast jag tror att det är mycket hjärnspöken. Att jag inte duger som jag är. Jag måste lära mig att misslyckas ibland. Att allt jag gör ska inte behöva vara perfekt. Jag gör mycket fel, men jag är ingen dålig människa för det. Huvudsaken är att jag inte tar det första glaset, för då skulle jag misslyckas med allting. Är jag onykter så kom-mer jag att misslyckas med det mesta. Jag måste våga göra nya saker, inte vara rädd för att misslyckas. Jag vet att jag kanske misslyckas ibland, men för den skull är jag själv inte misslyckad.
I dag är jag stark när jag får hjälp med att rensa morsans lägenhet. Fast jag vet att det kommer att kännas tungt och jag vet inte vad det är jag ska ta med mig därifrån som minne av henne.