Kommentarer:
2
Micke:
Om ni inte känner till den dikt jag avser så kommer den här.
"En natt hade jag en dröm. Jag drömde att
jag gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från mitt liv fram.
Jag märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter:
Det ena spåret var mina, det andra var Guds.
När den sista delen av mitt liv framträdde,
såg jag tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg jag
att många gånger under min levnads vandring fanns
det bara ett par fotspår. Jag märkte också att
detta inträffade under mina mest ensamma
och svåra perioder av mitt liv.
Jag frågade Gud om detta, "Herre, du sa att du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.
Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att du lämnade mig när jag behövde dig mest."
Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under
tider av prövningar och lidande.
När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig".
Ja, vad säger man. En helt underbar dikt som ger mig rysningar. Snacka om att jag känner min litenhet.
skriven
Jag brukar läsa "Fotspår" för mig själv när jag vill närma mig Gud. Slår aldrig fel, när jag tar mig igenom en viss punkt i denna dikt eller bön stockar det sig i halsen. Tårarna kommer. Den är stor och fantastisk.