18 januari

Detta var den enda tanke jag mindes från mitt första Al-Anon-möte: Vi kan lära oss att leva i fred med oss själva och andra. ”Leva i fred med oss själva och andra”? Jag undrade hur man bar sig åt då. Vare sig under min uppväxt med alkoholism eller i min egen familj och på arbetsplatsen hade jag upplevt ett fridsamt levnadssätt. Med mig själv kämpade jag ständigt mot den skuld, rädsla och vrede som styrde mitt liv. Med andra kämpade jag alltid för någon sak eller övertygelse, i en strävan att få dem att inse att mitt ställningstagande var det rätta. Det fungerade naturligtvis inte, och striderna tog aldrig slut.

   När jag kom till Al-Anon fann jag till slut den frid jag så gärna ville ha. Al-Anon lärde mig att vägen till frid är att acceptera de människor, platser, saker och situationer jag inte kan förändra. Att acceptera mig själv som jag är, genom att arbeta mig igenom Fjärde till och med Nionde Steget, befriade mig från min egentillverkade inre domare och jury. Att acceptera andra med hjälp av sinnesrobönen gjorde att jag kunde sluta strida. Acceptans är att låta Gud göra det jag inte kan göra själv. Acceptans öppnar dörren till mitt växande och vägleder mig på min andliga resa, en dag i taget.

   Att acceptera det jag inte kan förändra är inte alltid enkelt; ibland kämpar jag verkligen emot. Eftersom mitt liv ständigt förändras, finns det alltid någon ny människa eller situation att acceptera. Som tur är behöver jag dock inte ta mig igenom den processen ensam. Min Högre Makt förser mig med kraften, Al-Anon med metoden och de i programmet med stödet. Allt jag behöver göra för att uppleva frid är att fortsätta leva i programmet.

Dagens påminnelse

Frid är en naturlig följd av acceptans.

”Acceptans kommer av den tröst vi får av medlemmar på möten när vi sakta börjar förstå och bry oss om oss själva och andra…”

                                                                                                                            Alateen Talks Back on Acceptance

---

 

Ja jag är ju både anhörig och en alkoholist. Jag växte upp med alkoholism, dessutom så började jag själv missbruka. Men jag måste först och främst arbeta me programet, mitt egna missbruk. Men jag har inga problem med det längre. Jag har accepterat att jag har sjukdomen alkoholism. Jag acceptera att jag på grund av den har fått en hjärnskada. Jag accepterar att jag inte kan nyttja alkohol som andra icke alkoholister kan. Varje dag behöver jag acceptera olika företeelser. 

I kväll så är det möte i min hemma grupp. Det är från gemenskapen AA och det är ett slutet stegmöte. Vi ska i dag prata om det första steget. Det första steget, att acceptera sin sjukdom. Det är ju det jag håller på att skriva i från stora boken. Den som jag skrev om igår.