10 september

 

Det är inte för att klara av ögonblicket när man drabbas som man behöver mod, utan det är för att klara av den långa uppförsbacken till hälsa, tro och trygghet.

 

De flesta av oss har en lång uppförsbacke framför sig just nu. Vi klättrar uppför tillsammans, men vi kan inte klättra åt varandra. Jag kan sträcka ut handen och du kan fatta min hand. Men varje steg måste jag ta själv, och på samma sätt som du kan jag bara ta ett steg i taget.

Tidvis går det lätt, vi små springer uppför backen. Ibland snubblar vi på småstenar eller hejdas för en stund av en stenbumling. Vi måste ha tålamod och vara övertygade om att inte förlora modet.

Vi kan se tillbaka på den tid för länge sedan när vi var under isen, Och nu är vi här. Vi har kommit så här långt. Vi är starkare, friskare, säkrare på oss själva. Varje steg vi tar gör nästa steg lättare – för varje steg står vi på allt stadigare mark.

 

---

Ja jag måste vara förberedd på vad som kommer att ske. I dag ska vi till bonusdottern och äta middag. Vad det blir för mat vet jag inte. Fast först ska vi äta frukost och sedan åka ut till morsan för att ta ut henne. I morgon så ska jag gå på möte och tillsammans med mina vänner i gemenskapen. Ja just det, det var ju kretsmöte i dag och jag är ju sekreterare där. Jag måste skynda mig nu. Eftersom jag kom på det nu.