Ikväll är det Al-Anon vuxna barn möte i Farsta
28 mars
Våra möten börjar vanligt vanligtvis med en välkomsthälsning som förklarar syftet med vår gemenskap. Den förklarar att vi samlas för att dela med erfarenheter, styrka och hopp. Vi uppmanas att dela med oss av de erfarenheter vi själva har av att tillämpa Al-Anons program i våra liv. Den styrka vi delar med varandra ger var och en lite större mod att möta de dagliga utmaningarna. Slutligen delar med oss av vårt hopp så att vi alla kan tro på att det finns ett bättre liv att se fram emot.
Dagens påminnelse
Tänker jag alltid på de tre elementen i Al-Anons gemenskap innan jag talar, eller använder jag mötestiden till att beklaga mig över alkoholisten fel? Röjer mina ord, min röst och mina manér, min bitterhet och självömkan, eller försöker jag bidra med det goda jag kan i fråga om erfarenhet, styrka och hopp till mina vänner i Al-Anon?
”Jag ska inte förvänta mig att ett helt möte ska ägnas åt att lyssna på mina klagolåtar. Jag ber om att det jag säger ska hjälpa och inspirera andra eller belysa ett problem som kan öka förståelsen hos oss alla.”
Själv växte jag upp med att pappa, som var periodare. Han söp till i mellanåt med en massa bråk som följd. Men det var aldrig något våld, utan mest skrik med hätska kommentarer och smällar i dörrar. Jag blev väldigt rädd. Jag börjar ibland undra om det var så illa egentligen. Men jag tog ju efter mina föräldrars drickande, drack till och med tillsammans med farsan. Men jag skruvade på korken 1997 och farsan likaså runt 2000.
Jag har lärt mig i Al-Anon att jag inte kan få någon annan nykter. Det är klart eftersom jag själv har sjukdomen så vet jag att hur mycket tjat och ilska jag hörde. Då ville jag bara fly ännu mera, och genom alkoholen var det lättaste sättet att fly i från alla bekymmer. Jag går på Al-Anon eftersom jag växte upp med alkoholen och inte vill tillbaka till mitt egna missbruk. Fast jag hör på Al-Anon om folk som har haft det mycket värre än vad jag själv har haft.
De som har blivit utnyttjade sexuelt, själv klarade jag mig i från det. Min pappa var kärleksfull. Allra helst när han hade en period. Men jag hade ändå tur eftersom han körde bil berusad, men han krockade aldrig. Och aldrig var det något våld i min uppväxt. Varken mot mig eller mot min mamma.