fredlig

                                                        28 april

  Har jag det mod som krävs för att se och   erkänna de problem i mitt liv som förorsakats av alkoholism? Kan jag förstå   att min situation inte är helt   hopplös och att jag är kapabel att för-bättra den? Förmår jag vara glad även   om allt tycks hopplöst? Svaret skulle kunna   vara JA, om jag vägrade ta på mig de skyldigheter som är alkoholistens och   överlät dem åt honom, oavsett konsekvenserna. Jag skulle kunna övervinna   känslan av hopplöshet genom att få upp ögonen för de problem som andra   människor lever med, ofta mycket värre än mina. Jag skulle kunna få en   ljusare syn på livet om jag inte alltid tyckte synd om mig själv. Bakom   känslan av hopplöshet döljer sig ofta självömkan.

Dagens påminnelse

  Jag ska genomföra tre förändringar som jag   hädanefter ska efterleva:

1)        Jag ska sluta agera stöttepelare åt alkoholisten.

2)        Jag ska sluta koncentrera mig på det smärtsamma i   tillvaron och i stället söka det positiva.

3)        Jag ska komma ihåg att självrespekt kan göra mig fri   från mitt behov av att känna medömkan, och låta andra slippa ifrån att behöva   tycka synd om mig.

”… i stillhet och förtrolighet skall vår styrka vara …”

*(Book of Common Prayer)

*Engelska Kyrkans bön- och ritualbok.